utforskning

NGE

Glider förbi National Geographic Explorer som ligger förtöjd vid Fotografiska.

Fantasin sätts onekligen i rullning. Vad har man kunnat skåda ut över från den där fantastiskt mysiga mässen som sträcker ut sig överst, bakom och  i nivå med kommandobryggan, där de levande ljusen på borden fladdrar och flämtar fantastiskt utsökt mystiskt? Into the Wild?

English: The ship National Geographic Explorer...

Skipet National Geographic Explorer ved kai i Tromsø. (Photo credit: Wikipedia)

För min del ska jag bara dagpendla hem med Vaxö till Söderhamnen. Eller ”Vaxholm” som besättningen rättade mig. Och visst regnar det. Inte hällregn men sådär genomträngande fuktigt så att det når ända in i märgen. Tur att det är varmare än kallt.

Så kan det gå när turen inte stannar vid min brygga.

Skönt senaste Filosofiska rummet förresten – om pessimism och optimism. Hehe…

Standard
barn

Planer

Just när jag tyckte att kanske nu vänder det. Till lunchen på Hilton, Slussen skulle jag ta en Citybike men stället var tomt när jag tittade ut genom fönstret. Och jag som redan räknat med cykel när jag planerade avgång. Asch. Och SL-kort har jag inget. Vill inte låna heller om jag ska kunna jobba hemifrån i morgon. Efter en runda på Lillsjön hade jag tänkt. Får se hur det blir med det… Tittar ut genom fönstret av någon anledning och minsann, cykellastbilen lastar av ett gäng. Så fastän jag fick parkera den vid München-bryggeriet kändes, och känns, det som jag gått plus.

Senaste tiden har varit grymt intensiv, på jobbet och det är ju ändå maj. Fungerande rutiner ett måste,

Då väntar tre timmars luskamning när jag kommer hem.
Och än är inte kvällen över. Men jag kan i alla fall konstatera att det blev inte som jag hade planerat. Som det sällan blir.

Standard
barn

Elefant

På nattduksbordet låg en teckning. Natten var vansinnig. Vid den midnattssena köksvändan prasslade det till rejält bland återvinningen i tvättstugan. För inte så länge sedan hade jag undrat vad det var. Om jag hört rätt. Men efter fyra möss sedan i vintras var det omedelbart klockren musassociation. Snabb övervägning av att provs nya alternativ. Det var ju ingen tvekan om var lymmeln var. Skrinlade kasta-handduks-metoden och upp-och-ned-vänd-hink jag läst om tidigare på dagen på inrådan av min gode vän. Pepparmyntsarom hade ju inhandlats och några snabba indränk av papperstussar hann föregå musens strategiska förflyttning från tvättstugans öppna hotfulla utsatthet ned bakom nya kökets skyddande sockel. Som så många möss före denna. Undrar hur det ser ut där nu, i vårt två månader gamla kök. Ungmuslya?
Ut i förrådet och hämta fällan. Eller först ett nytt tafatt försök att testa de elektroniska musrepellatorerna. Långa förlängningssladdar och de röda dioderna pekande mot utvalda sannolika ingångar.
Fällan riggas med gammal ost. Färsk ska den inte få den djävulen.
Knappt en timme senare smäller det till och i buren finns ett djur. Rackarns vad det jobbar. Bäst att inte ha fingrarna för nära maskorna.
På vägen ut testar jag om repellorerna har någon synbar effekt men det verkar inte störa vildingen det minsta. Det ante mig – dyrt men ineffektivt.
Cyklar över bron i mörkret. Båtvakten går sin rond men verkar inte tycka det är underligt med en cykel utan lyse i mörkret.
Släpper ut illbattingen att ställa till elände någon annanstans, eller iallafall förhoppningsvis. Tecken tyder på att det finns återvändare.
Lite för uppspelt en smula för sent på natten får jag lite svårt att somna. Svettiga mardrömmar om att missa båten följer.
Men allt det där hände alltså efter läggningen. Vid uppvaknandet får jag se den underbara elefantteckningen. Jag minns ju hur hon slet. Tejpen vittnar om intensiteten i raderandet och omtecknandet. Jag minns även att hon sade innan läggningen att jag hade en present att vänta på nattduksbordet. Vilken halvdan pappa jag känner mig som när jag inte hade rusat direkt och glatt mig tillsammans med konstnären. En liten upphämtning fick jag eftersom försommartidtabellen började gälla och jag hann bära ned henne till soffan innan det var tid att rusa till båten. ”Vilken fin elefant du har gjort! Får jag ta med den och sätta upp den på jobbet?”
Glitter i ögonen. Lycka och med stolthet: ”Ja”
Kram

Standard
löpning

En dag, icke förlorad

Idag är en dag av träningsvärk. Core igår på jobbet så jag hoppas det var därför det gick hysteriskt långsamt runt strömmingsloppssträckningen ikväll och nu kan jag knappt röra mig. Hur bådar det inför lördagen?
Vila i form tills dess tror jag minsann.

Standard
paradis

ännu en dag i paradiset

Alltid lika uppfriskande att vakna i skarpt morgonljus till den högintressanta informationen från minsting om att hon är törstig. Jaha, men gå till badrummet, fyll muggen och drick då kan man tänka när klockan är fem. I verkligheten masar man sig upp och servar och ser till att hålla på såpass länge att man vaknar till ordentligt.

Somnade dock om och fick faktiskt lite mer kvalitetssömn. Men att sova till nio är väl ingen höjdare någon dag egenligen, om man vill få något överhuvudtaget gjort?

När man sedan, frukosten står redo att inmundigas, ser grannar flänga runt med räfsor i händerna anar man att nio verkligen inte var bra att sova till just i dag. Och visst har det varit en tung vecka med arbetsstress och sjuktjej men ändå, att glömma städdagen är obra vilken dag som helst.

Lovar på vägen ut genom dörren stortjej att fixa cykelt när städningen är över.

Två timmars terapijobb i sandlådan följer. Men det blev också riktigt fint. Och efter hamburgaren i stora parken ska jag väl ändå kunna komma ut och springa strömmingsloppssträckningen? Lilltjej är med på hamburgaren, cyklar.

Börjar byta om för löptur och stortjej skulle behövt den där burgaren hon också för nu bryter det vanliga helvetet löst. Ingen av oss tar någon skit och cykeln blir naturligtvis inte lagad. Ibland undrar man men det finns en naturlig förklaring och som tur är har kärestan tålamod nog att vara nära och serva. Blodsockret är upp igen när jag gjort min mil, näst sista före tävlingen, och det blir till och med en ursäkt. Det är synd att inte Ebbes Metod funkar. Måste hitta på något annat, tror jag faktiskt.

Cykeln behövde pumpas. Ridå!

Energin är dränerad men jag orkar faktiskt röja lite mer i trädgården innan kvällningen. Får faktiskt ett intressant avbrott i form av forn kollega som undrar över grannes plankbygge. Första gången det blir flasklön för lantmätartjänst.

Hade jag inte dränerats hade jag kanske orkat med lite eldragning i köket eller finish av fläktkåpa men nu blev det soffa och kel med lilla. Kanske en dålig ursäkt men nu var det rätt lätt att dra den växeln. Må där vara en ostörd stund för att jag ska kunna ta itu med minsta projekt. Eller lång stund faktiskt. Och fastän kärestan i princip alltid lagar mat använder jag argumentet, åtminstone för mig själv, att jag inte kan ge mig i kast om jag inte vet säkert att det där med maten, det löser sig, även om jag jobbar på köket, eller vad det nu månde vara.

Helt slut efter kånka minst upp i säng. Orkar inte riktigt kolla dansk film som är som en kniv bröstet.

Standard
ensam

avgrund

Plötsligt befann jag mig på randen till ensamhetens avgrund.

Hemma ensam med sjuk minsting, storbarna ute på varsitt Valborgsäventyr, kärestan påbörjar behandling på Akademiska. Varför skulle det kännas ensamt? En föraning om när barnen är utflugna? En del av livets naturliga utveckling i all sin smärtsamma logik. Flyt med i smärtvågorna. Men efteråt? Ensamheten. Värre än döden? Vara sekundär.

Alla offer jag gjort. Avstått och blivit eljest. Varför skulle det ha gjort mig ensam? Varför nu? Ännu ett ålderstecken? Räcker inte odörer och lukter, missfärg och trött? Ensamhetsskräck också?

Avgrunden, i hela sin fula uppenbarelse. Inte alls skön.

Standard
cykel

Nyfiken på: Nya vägar

Lender bikes in Stockholm

Lender bikes in Stockholm (Photo credit: Wikipedia)

Den här våren har jag väntat extra länge på att båtarna ska börja gå från min brygga igen.

För att slippa montera mitt nyinförskaffade handbromshantag på gammelcykeln har jag anslutit mig till City Bikes. Efter att ha provat ett par gånger mest för skojs skull var det i går dags för skarpt läge. Nu skulle jag behöva cykel för att ta mig mellan båt och kontor eftersom SL-kortet är slopat till förmån för reskassan.

På resan in följde jag nyfiket cykeltillgångsutvecklingen i realtidskartan på appen. Tja, först var båten försenad och det hade jag en annan app för att konstatera. Sista cykeln försvann från närmaste stället redan vid ombordstigandet på båten. Det var bara att hoppas. Förgäves. Lyckades visserligen fokusera på jobbet under resan men var tvungen att ägna Plan B en liten tanke och hade vid ilandstigandet sett ut näst närmaste cykelställ på väg mot jobbet. Där skulle finnas ett par cyklar och jag stressade allt en smula för att inte bli snuvad på alla.

Men det fanns cykel och den medhavda hjälmen åkte på. Det var inte särskilt varmt men blåsigt. Trots det, eller kanske tack vare motsatt vindriktning mot min färdriktning, var jag vid målet varm, pulsen uppe och låren mjölksyriga.

Tittar jag ut genom mitt kontorsfönster ser jag närmaste cykelstället och kan jämföra med City Bikes realtidskarta. När det var dags för hemfärd kollade jag att informationen i kartan stämde – japp, det fanns inga cyklar att låna. Nästa ställ på andra sidan parken. En cykel kvar. Pinna, pinna…

Tjoho, den var kvar. Förklaringen var uppenbar, kedjan hade hoppat av.

Oljig och skitig om fingrarna fick jag vänta drygt en kvart på båten, till en början varm i snålblåsten. Det borde verkligen finnas en väntkur där.

Verkar inte behöva ta till så rejäla marginaler. Fast det är klart, behöver jag gå hela vägen tar det en stund.

Standard