Uncategorized

Wuthering

Hon har liksom alltid funnits där med sin magiska stämma och förtrollat mig sedan i princip när jag aktivt började lyssna till musik. Utomjordiska drillar som redan inledningsvis talade till mig i mycket större utsträckning än texterna. Det dröjde länge innan jag ens fick reda på titeln på den där härliga melodin.

Från omslaget till Svindlande höjder, Saga Egmont

Därför är det en stor cirkel som nu når sin omskrivning när jag återvänder till Wuthering Heights.

Färden inleddes härom veckan när jag råkade på den gripande dramatiseringen av den omvälvande tiden i systrarna Brontës liv som gjorde deras namn odödliga för eftervärlden, Att vandra osynlig. Jag blev väldigt förtjust i den utmärkta kombinationen av bra drama, överraskning och lärdomar.

Såpass berörd blev jag att jag snart gick in på biblioteksappen för att välja bland vad ljudböcker som fanns av systrarna. Anne stod överst på önskelistan, av nyfikenhet på vad som inte var det mest tillgängliga i produktionen, Agnes Grey eller Främlingen på Wildfell Hall . Men ingen av dem stod att finna i utbudet och Emily hade ju också fångat mitt intresse, med sin fantastiska poesi och när kopplingen till Svindlande höjder eller Blåst (beroende på översättning) som jag snappat upp vid något tillfälle blev uppenbar, var beslutet lätt taget.

Förtrollande att låta sig föras av vindarna på heden, även i detta fall utan förväntningar och fördomar. Och med sedvanlig vemodighet dröja mig kvar i berättelsen när den tagit slut. Känslan och stämningen, som jag fick och tog chans att fördjupa.

Min stora Kate Bush-period hade jag under CD-eran. Därför får jag nu kisa när jag läser och sjunger med i låttexten, men det är bra värt att nå ytterligare lager. Underbart!

Jag har alltid velat sjunga in Wuthering Heights. Even more now.

Att vägarna ledde förbi Frans G Bengtsson och Chevy Chase är en annan historia.

Standard
Uncategorized

Surf

Närkontakt med marken i de här tvåplans regionaltågen. Utmed Sörmlands sköna sjöar, vare sig de är spegelblankt kvällsstilla eller på väg att frysa till, blir det magiskt att glida fram i höjd med ytan. Bebyggelse runt sjöarna får det att se ut som att det här med järnväg är en tillfällig modernitet som gör intång. Men det är lugnt, när tågen slutat gå ligger vi kvar och är.
Fortsätter vara.
Perspektivet är solsystemets.
Tellus.
Hårt brukat.
Rusar fram och tillbaka.
Stilla.
Referenspunkt.
Ja, de fryser till nu, sjöarna. Träden ostyrigt oefterhållna. Succesionsskogsbruk är det okultiverade.
Som utanför fönstret. I utsiktslinjen. Nu är det en tid ointressant att vårda och det ger omedelbart genklang. Toppar i höjden, brösttoner. Inte alls ovidkommande.
We are one.

Standard
Uncategorized

Malmsten och beröringspunkterna

I mars demonstrerade barnmorskorna. Smärtan är outhärdlig redan, ska den vara cynisk också? Mötet i dörren gläntade till gapet mot avgrunden. Må de orka, alla runt omkring.

Sakna att hälsa på busschauffören. Är det alltså inte bara jag som söker ögon? Vill bli sedd och bekräfta varandra? De stirrar så stint rakt fram och undviker. Inte vill vi väl egentligen att rädslan segra? Göra oss främmande. Varför vill jag ha vissa svåråtkomliga sociala samspel och har svårt för andra, mer lättåtkomliga?

Man lär sig alltid något av att läsa Bodil Malmstens försåtligt oskyldiga betraktelser.

Far förbi. Söders tunnlar. Gnesta. Mot barndomens cykeltur till Helgesta. I Katrineholm har det vänt. Där var jag äldre. Ackompanjerad av Paradis.

Standard