Uncategorized

Wuthering

Hon har liksom alltid funnits där med sin magiska stämma och förtrollat mig sedan i princip när jag aktivt började lyssna till musik. Utomjordiska drillar som redan inledningsvis talade till mig i mycket större utsträckning än texterna. Det dröjde länge innan jag ens fick reda på titeln på den där härliga melodin.

Från omslaget till Svindlande höjder, Saga Egmont

Därför är det en stor cirkel som nu når sin omskrivning när jag återvänder till Wuthering Heights.

Färden inleddes härom veckan när jag råkade på den gripande dramatiseringen av den omvälvande tiden i systrarna Brontës liv som gjorde deras namn odödliga för eftervärlden, Att vandra osynlig. Jag blev väldigt förtjust i den utmärkta kombinationen av bra drama, överraskning och lärdomar.

Såpass berörd blev jag att jag snart gick in på biblioteksappen för att välja bland vad ljudböcker som fanns av systrarna. Anne stod överst på önskelistan, av nyfikenhet på vad som inte var det mest tillgängliga i produktionen, Agnes Grey eller Främlingen på Wildfell Hall . Men ingen av dem stod att finna i utbudet och Emily hade ju också fångat mitt intresse, med sin fantastiska poesi och när kopplingen till Svindlande höjder eller Blåst (beroende på översättning) som jag snappat upp vid något tillfälle blev uppenbar, var beslutet lätt taget.

Förtrollande att låta sig föras av vindarna på heden, även i detta fall utan förväntningar och fördomar. Och med sedvanlig vemodighet dröja mig kvar i berättelsen när den tagit slut. Känslan och stämningen, som jag fick och tog chans att fördjupa.

Min stora Kate Bush-period hade jag under CD-eran. Därför får jag nu kisa när jag läser och sjunger med i låttexten, men det är bra värt att nå ytterligare lager. Underbart!

Jag har alltid velat sjunga in Wuthering Heights. Even more now.

Att vägarna ledde förbi Frans G Bengtsson och Chevy Chase är en annan historia.

Standard
ekologiskt

Ekologiskt

image

BY Creative Commons: Henry von Platen

Jag erkänner!

Mitt ställningstagande bygger till största delen på känsla. Ja, kanske helt faktiskt…

Hur väl jag än vill förknippas med att vara den där logiska skeptikern som inte godkänner något utan övertygande bevis har jag i ett halvt liv lagt ner galet med pengar och besvär på att handla ”ekologiskt”.

Vad det nu är…

KRAV-märkt eller liknande är ju bara nästan vad jag är och varit ute efter. Märkningarna tillåter vissa saker som jag misstycker och hindrar annat som jag inte, men har vandrat vid min sida hela tiden och om inte annat förenklat mitt beslutsfattande. Good enough. Eller best there is iallafall.

Ett politiskt ställningstagande.

Baserat på magkänsla. Forskning som stöder fördelarna, hälsomässiga eller för miljön, är nämligen inte helt övertygande. Inte som mediarapporteringen speglar den i alla fall.

Kanske har jag gjort mig till totalt åtlöje.

Det bjuder jag gärna på i så fall.

Tänker att om jag har och har haft fel så får några känna sann glädje (skadedito) över min lättlurade karaktär.

Kontra, om känslan har och har haft rätt får mina barn och deras generationsfränder anledning att tacka för trendsättningen i åtminstone denna yttepyttelilla del av helheten som vi alla har att brottas med vad gäller klimatet.

Vilket som fortsätter jag att gå på magkänsla i denna fråga.

Tills jag är motbevisad.

Standard
barn, ensam, kärlek

Doftminnen

En doft bar mig över minnenas bro till den tiden då jag var omsluten av farmors kärlek och allomfattande omvårdnad. Då jag med gränslös förväntan gick och lade mig, kvällen före julafton. Lukterna och färgerna hade impregnerat mig och huset. Eller först huset, sedan kom jag resande och fick ta del. Inkluderas. Det var hon enastående på. Gränslös kärlek.

Tidigt på morgonen kom så farbror och faster. Helheten var uppnådd. Värme, ofattbarhet, spänning, magi. Det var jul i min barndom. Inte många fick vara med, det var min jul, bara min. Och den doftade som bara min jul gör.

Eller gjorde.

English: Majgu, island in the Slite archipelag...

Majgu, Slite skärgård (Photo credit: Wikipedia)

Standard
Uncategorized

Surf

Närkontakt med marken i de här tvåplans regionaltågen. Utmed Sörmlands sköna sjöar, vare sig de är spegelblankt kvällsstilla eller på väg att frysa till, blir det magiskt att glida fram i höjd med ytan. Bebyggelse runt sjöarna får det att se ut som att det här med järnväg är en tillfällig modernitet som gör intång. Men det är lugnt, när tågen slutat gå ligger vi kvar och är.
Fortsätter vara.
Perspektivet är solsystemets.
Tellus.
Hårt brukat.
Rusar fram och tillbaka.
Stilla.
Referenspunkt.
Ja, de fryser till nu, sjöarna. Träden ostyrigt oefterhållna. Succesionsskogsbruk är det okultiverade.
Som utanför fönstret. I utsiktslinjen. Nu är det en tid ointressant att vårda och det ger omedelbart genklang. Toppar i höjden, brösttoner. Inte alls ovidkommande.
We are one.

Standard
Uncategorized

Malmsten och beröringspunkterna

I mars demonstrerade barnmorskorna. Smärtan är outhärdlig redan, ska den vara cynisk också? Mötet i dörren gläntade till gapet mot avgrunden. Må de orka, alla runt omkring.

Sakna att hälsa på busschauffören. Är det alltså inte bara jag som söker ögon? Vill bli sedd och bekräfta varandra? De stirrar så stint rakt fram och undviker. Inte vill vi väl egentligen att rädslan segra? Göra oss främmande. Varför vill jag ha vissa svåråtkomliga sociala samspel och har svårt för andra, mer lättåtkomliga?

Man lär sig alltid något av att läsa Bodil Malmstens försåtligt oskyldiga betraktelser.

Far förbi. Söders tunnlar. Gnesta. Mot barndomens cykeltur till Helgesta. I Katrineholm har det vänt. Där var jag äldre. Ackompanjerad av Paradis.

Standard
paradis, vänner

Kattdans

Oerhörd frenesi. Än en gång får jag hjälp med att komma ihåg ett av skälen till att katt är ett passerat kapitel. Med jamande runt benen fick jag tillfälle att utföra den gamla klassiska kattdansen. När strykningen kommer tas ett steg åt sidan så att intet katt kommer att komma emot benet. Vid vänd katt blir det ett steg åt andra riktningen och undvikande stryk i sista stund. Tajming är ytterst viktigt. För tidig rörelse och katten hinner parera. För sen och man är hårig.

Katt är bara ett av störningsmomenten. Jag tycker att vi har det rörigt värre men det här är ju bortom all fattning. Kontroll är omöjlig. Vi försöker få kontroll och har väl till viss del lyckats, det känns inom räckhåll men inte riktigt ambitionsenligt. Men jag kan känna igen mig i effekten kaos kan ge – en känsla av att inte kunna eller vilja ta tag i det viktiga därför att det är alldeles för mycket praktiskt att hantera.

Fåglar men inga kaniner för närvarande väl? Husbygget räcker och blir över. Galet vad mycket man kan åstadkomma med lite driv. Jag önskar jag hade något av det. Nu kommer väl rörkopplingarna att ligga i månader innan det blir vatten i handfatet. Måste bygga trall också. Att det ska vara så enkelt!

Standard
discgolf, ensam

Right!

Täljstensbrottet och hällristningarna i Ytterb...

Täljstensbrottet och hällristningarna i Ytterby (Wikipedia)

Det är rätt intressant med olikheter ändå. Ryckigt och spännande med kommunikationen. Åsså alla runtomkring som är beroende av utfallet och har åsikter. Nu har jag frågat om övernattning för att umgås hos släkten norrledes. Detta efter en dag i auktionens tecken. Att jag ville ha stadig lunch i trevlig atmosfär ifrågasätts intensivt och snålvargen plockade godsaker från min buffétallrik måltiden igenom. Krydda i tillvaron, min ändalykt! Som mig själv är jag beroende av kontroll över tillvaron och det skaffar jag mig inte så lätt. Tänk att få gå en runda discgolf eller kontemplera på annat sätt en stund. Kanske är axeln/armen inte en träningsskada från discgolfen utan en stress över att slitas itu. Inte kunna formulera önskemål efter mina egna behov. Auktionen var en bra metafor – att se mig göra övervägda val i en auktionsmiljö känns tämligen avlägset. Ännu mer avlägset att jag skulle känna mig tillfreds efteråt! Norrledessläkten imorgon iallafall. Det ska bli kul även om jag brukar få ångestångest i samband. In i lejonets kula bara! Utmaningar, utmaningar, vem vill inte brottas med utmaningar? Idag är det 14 juli och Frankrike har nationaldag – vive la France! När ställer vi kosan ditåt? Inte den här sommaren kanske men i går såg vi iallafall loppisfyndet Torsk på Tallinn, tonårsdottern och jag. Genialisk! Måste hitta Fyra nyanser av brunt också. Undras hur det är på Island. Dags att tvätta och nu kryper minsann solen fram från det molndis hon har tagit tillflykt bakom idag. Verandamiddag? Hästar. Det är hästar som gäller

Standard
ledigt, paradis

Sans wi-fi

Vacker äng är P-plats utanför auktionshallen. Livet gör just nu studiebesök i andras verklighet. Familjen verkar trivas. Det borde förnöja mig.

Rastlös men utan drivkraft att skapa något. Efter så lång tid, vad fattas min självinsikt? Varför känner jag ännu inte vad som får mig att glöda?

Kram från min själafrändiga fröken fräken värmer i sommarsolens gassande kyla.
Ängens blommor lyser i dagsljusets mörker.

Standard
kärlek, uttryck

Leta

Kan man gå ett helt liv och inte finna ett uttryck? Är det rentav det de flesta av oss gör? Vill jag inte välja för att kunna behålla alla de där embryona av skapande som ännu inte aborterats? Eller är det bara vanlig rädsla? Lättja? Tvehågsenhet? Det naturliga utvalet – fungerar det här eller kan man tala tusen språk även som vuxen?
Det här är inte bara pollenskyar. Det här är verklig dimma. Solens strålar kämpar tills de glöder svagt mellan skogen och vad som torde vara himmel.
Vi måste tala mer som förr, kärleken har kommit att kämpa mot verkligheter mer ogenomträngliga än alla dimsjok. Plantera nya krusbär.

Standard